Helt plötsligt var 2013 slut. Jag som givetvis åkte på en förkylning dagarna efter jul upplevde både dagarna innan och efter årsskiftet i en lätt dimma av hosta och snuva. Det är ju rackarns typiskt men man hinner ju tänka en del när man ligger nedbäddad i sängen och väntar på att bli frisk. Det här året som gått har varit ett av de bästa någonsin. Nu har det gått lite mer än ett år sedan vi flyttade in i vårt hus som vi letade efter så länge och det har varit en fantastisk resa.
Under början av förra året var den här lille kattkillen ett nytt tillskott till hushållets djurstab. Trisse visade sig vara den bästa katten man kunde önska sig. Precis lagom gosig och social, full av hyss underhåller han ständigt och så förstås det viktigaste när man bor på landet. Han visade sig även vara en riktigt vass jägare. Även om jag kanske skulle föredra att han slutade dra in de där läskigt stora råttorna han ibland hittar och framförallt att han kunde sluta lägga dem under vår säng.
I februari åkte mamma och jag på mäss-jobb i Danmark och den efterföljdes av flera andra mässor under året.
Jag fick äntligen i ordning mitt alldeles egna syrum på övervåningen med en inspirationsvägg över tillklippningsbordet. Även om jag just i år inte hunnit sy så mycket som jag önskar så har jag ändå det här stället som är mitt alldeles egna att förfoga över. Härligt!
Vintern höll i sig länge och det var snö långt in på året. Jag hade på mig mina fina vantar jag fick i julklapp till tröst men längtade ändå efter våren. Till slut kom den och jag fick upptäcka allt möjligt roligt som kom upp ur jorden. Det var väldigt spännande att se vad som fanns i trädgården och kunna börja tänka på vad jag ville lägga till för att göra trädgården min egen.
I april åkte maken och jag iväg till Eskilstuna där det var öl-sm. Vädret var strålande och vi fick en riktigt fin helg-semester.
När vi ändå var i Eskilstuna tog vi en vända in på Munktells traktormuseum. Inte visste jag då att vi senare skulle äga en egen raring till Viktor några månader senare…
Men innan dess satte vi granplantor… och granplantor.. och ännu fler granplantor… Det var väldigt dryga dagar när granplantorna skulle ned i jorden med armar prickiga av barrstick och ryggen värkandes av alla timmar framåtböjd. Men som tur var fick vi hjälp av snälla vänner och vi satte granplantor tillsammans under dagen och grillade och drack öl på kvällen.
När granplantorna var fixade var det dags för staketen till hästhagarna. Jag har aldrig jobbat så med kroppen så mycket som det här året. Att ha en gård att ta hand om visade sig vara mer effektivt än vilket gymkort som helst.
Så till det mest fantastiska det här året. Att jag dagen efter midsommar fick reda på att jag kunde få köpa min gamla häst-hjälte och hjärtedröm Tinker/Fullblodshingsten Kansas. Bara en vecka efter att dåvarande ägaren bestämt sig för att sälja hämtade jag och mamma honom och han blev min för alltid. Ibland kan jag fortfarande inte tro att den där hästen som jag tänkt på i över 10 år sedan jag haft honom till låns en tid skulle bli min egen. Det var otroligt mäktigt att få hem honom. Ruby fick sig en fästman som hette duga och det som är ännu bättre är Ruby nu har ett litet Kansas-föl i magen.
Inte bara hästar tillkom till gården. Vi skaffade även en Viktor från 1957, en gård måste ju faktiskt nästan ha en traktor också. Det var väldigt spännande att bli traktorägare och när våren kommer ska jag fortsätta träna på att ploga och harva med den. För det var inte så enkelt som man kanske kunde tro men bra mycket roligare.
Under hösten tog jag äntligen tag i det där med stickningen. Det går ju inte an att man jobbar med garn och inte stickar. Jag blev dessutom rejält ”hooked” och ända sedan jag började har jag inte gått långt utan en stickning till hands. När jag försöker tänka tillbaka på hösten så är faktiskt stickningen det jag kommer ihåg mest. Men så var det kanske för att det varit en relativt hektiskt höst där stickning fick bli ett andningshål och ett sätt att stressa av.
Så avslutar jag min årssammanfattning med en bild på Stella. Vi trodde flera gånger under året att hon inte skulle vara med oss till 2014, gammal som hon är med sina krämpor. Men hon bevisade om och om igen att vi hade fel och hon repade sig från både det ena och det andra med bravur. Men så kanske det beror på att maken och jag alltid sagt ”-Man vet ju inte hur gammal hon blir, bäst att skämma bort henne medan man kan.” som gjort att hon håller sig pigg mellan varven. Vad det än beror på är det bara att vara tacksam och glad för att hon får må bra…. Vår finaste hund-tjej!
/Some pics from the year that passed./
